Den beryktade Vetlandabarbaren

 

                    En ung dräng, som stängde sin fästmö, en tjänsteflicka,

                              in i en lada och tog livet av henne.

 

 

                 1. Uti Vetlanda tjänte en dräng i många år,                                      

                     som uppå skrymtarvägen så gärna ville gå,

                      för att högaktad bliva och trodd av varje man,

                      så uti söndagsskolan som lärare gick han.

 

                      2. Så har han gått och skrymtat och folket honom trott,

                       ty han på sammankomster har på fiolen gnott.

                       Hans högmod även växte upp till högsta grad,

                       ty mer än andra gossar han tyckte att han var.

 

                      3. Nu har hans högmod stupat och fallet det blev stort,

                        jag tror det mycket vida av tidningar blev sport;

                        men för att det nu icke må glömmas av en stund

                        jag skriver denna visa, fast den är lång och dum.

 

                          4. Där tjänte ock en flicka i tvenne långa år.

                        men vänt' skall ni få höra hur det med henne går.

                         Den flickan han förförde och därmed icke nog,

                         ty intill sista droppen han tappat hennes blod.

 

                           5. Hon i Slättåkra tjänat uti halvannat år,

                          men intet dåligt rykte man där på henne får.

                        Jag minns den glada flickan, när som vi var på bal,

                         hon kunde roa många blott med sitt glada tal.

 

                       6. Men en gång i November, den tolfte visst det var,

                        då skjutsar Kalle Anna, när hon från tjänsten far.

                         Han styrkte då sitt löfte när giftermål skull' bli,

                            det skulle bli på hösten på året nittio.

 

                        7. Det tänkte han ej hålla, han själv bekänt det så:

                          han Anna vill bedraga och mörda även så.

                         Med fosforgift han tänkte att taga hennes liv,

                          om icke detta lyckas så tar han till en kniv.

 

                         8. Vid 7-tiden en afton, det var den artonde,

                         för bondens båda flickor han satt och spelade.

                       Då knackar det på fönstret och ut han tog ett språng,

                      då hörde han från gärdsgårn en knackning än en gång.

 

                      

                      9. Då träffade han Anna och då blev han så vred,

                       när som hon honom frågar om han fått hennes brev.

                        Hon vänligt honom beder, att med till prästen gå,

                           att lysning där uttaga, attesten lämna få.

 

                      10. Men Karl han därtill nekar. Men säger, nästa höst

                         då skall vårt gifte bliva, det kan du ha till tröst.

                           Det kan ej Anna trösta, ej heller giva ro,

                        han vet hon måste skrivas där som han skulle bo.

 

                      11. Men Anna honom beder med mycket sorgsen håg

                         och ifrån hennes ögon där fälldes mången tår.

                         Till slut han äntligt lovar att med till prästen gå,

                           om hon om natten bliver i ladan i en vrå.

 

1.                        

 

                     12. Dit lovade han komma när klockan slagit tre,

                          då skulle de samtalas som äkta skulle bli.

                         Och se'n till hans föräldrar, dit skulle de ju gå,

                         ty så han hade lovat, och se'n till prästegår'n.

 

                      13. Och när han kom till ladan, han ropar hennes namn,

                         han frågar om hon sovit och om det varit kallt.

                        Hon svarar att hon sovit, men blott en liten stund,

                       och där han gick i mörkret som en blodtörstig hund.

 

                       14. Till Lambotorp de kommo, men det för tidigt var

                        på morgonen att väcka hans gamla mor och far.

                         Han sad' vi blir i ladan och sen' vi hem skall gå

                         men tänka här på saken vart vi skall bo uppslå.

                      

                       15. Det första som han gjorde, jag ej beskriva vill -

                        se'n tog han sten ur fickan och Anna slog han till.

                        Hur vänligt än hon bad han skull' skona hennes liv,

                         så avskar han ju halsen blott med en fällekniv.

 

                         16. I höet han begravde sin trogna, kära vän,

                        och stängde se'n till dörren och gick så hem igen

                         När han kom till en källa, som invid vägen var,

                        han tvättade av blodet, som han på händerna bar.

 

                     17. Se'n gick han lugnt och skötte sin tjänst i bondens stall.

                           Men straffet honom väntar ju uti alla fall.

                        Och dagen se'n därefter, när som det söndag var,

                          på bönemöt' i Perstorp det efter vanan bar.

 

                         18. Men sedan uti tjänsten han trivdes icke då,

                         han fruktar väl att mordet de skull' få reda på.

                         Så tog han då till flykten och rymde bort en tid

                          att spana där sin lycka och söka tidsfördriv.

 

                     19. Det dröjde många dagar, och veckor även så,

                        tills dess de Annas lik uti ladan hitta på.

                          Och när han det fick läsa i tidningen en dag,

                        och att han misstänkt blivit, då hem han sig begav.

 

                       20. För fadern han bekände då, att han skyldig var

                         till ena som det andra, vartill han misstänkt var.

                          Med sorg uti sitt hjärta nu fadern reste då

                           att i polisens händer sin son då lämna få.

 

                         21. Den tionde januari fick mördaren sin dom.

                        Den lydde, att från häktet han aldrig mera kom.

                          Han först i fjorton månader straffarbeta må

                        och se'n sitt huvud mista, om han ej nåd

 

                                 "Ur folkpoesins skattkammare",

                                   Svenska folkviseförlaget, Karlshamn, 1934

Visa om Fifflekullsmordet 1898

<bgsound src="http://home7.swipnet.se/~w-78137/midi/ryttar_1.mid" loop=true>
tooltip menu